Kämpa

När man behöver kämpa för att fortsätta vara arg, för att man vet att man har rätt att vara det, är det verkligen nödvändigt? Jag har alltid sagt att jag är dålig på att vara arg och att det ör någonting jag måste träna på. Den tanke som just slagit mig är varför? Man mår mycket bättre om man reder ut problemen och får ut sina känslor. Det kanske leder till ett litet bråk och högljudda diskussioner, men när man har sagt det man vill säga mår man oftast bättre. Även om man inte vågar säga allt det man vill så är en liten del av allting fortfarande en lättnad. Idag var jag helt inställd på att vara arg och inte tala med personerna involverade i konflikten tills de insåg att de gjort fel - men jag konfronterade en av dem i stället, och det blev tårar, höjda röster och missförstånd men allt som allt mår jag bättre. Ursäkta om inlägget blev alltför allvarligt, men livet är sällan en dans på rosor. Åtminstone inte för mig.

You can't trick me into believing you care - I'm not that dumb.

Jag förstod att ingen skulle fatta, men hade ändå hopp. Hoppet ska inte kunna släckas så lätt, men gång på gång blir jag motbevisad. Vad är det för poäng med att resa sig upp om man bara blir nedputtad igen? Då det varje gång gör ondare än gången innan?